Månadens gästblogg Personlig assistans Vård och omsorg

Birgitta Andersson gästbloggar: Vart tar nu mina vanor vägen, de som formar mitt liv?

Vattnet strilar varmt och skönt från duschen. Jag blir tvättad på kroppen och i håret av en hand som inte är min. Det är en annan kvinnas vana hand. Hon torkar kroppen, smörjer in mig och vi pratar om allt som faller oss in. Hon vet precis hur jag vill ha det, var de ömma punkterna finns, var hon måste röra vid mig extra mjukt. Hon är min personliga assistent.

Vi två åker till Coop. Jag behöver fylla på med mat och annat efter ett par månaders bortavaro i fritidshuset. Återigen vet hon mina vanor: laktosfritt och ekologiskt. Jag behöver inte upprepa det varje gång vi söker en vara. Det är så vilsamt. En petitess kan tyckas, men många små petitesser blir tillsammans för mycket och det tar kraft.

Efter mitt Coop besök lastar maken ur bilen rosbuskar, ljung, sommarens tomatplantor och lite mer växtlighet, som jag köpt nära fritidshuset och som jag absolut ville ha med hem. Han var inte särskilt nöjd över idén och att behöva lasta in i bilen sådant som finns att köpa i Stockholm, men nu är han mycket stolt över sin förmåga att stuva. Och jag är mer än nöjd när jag med hjälp av min assistent kan sätta allt på plats här hemma. När maken dammsugit upp allt skräp efter grönskan som finns i hallen, på altanen och i bilen njuter jag över mitt verk. Jag känner stor livsglädje. Jag behöver inte kunna dansa eller spela golf för att känna att jag uppskattar mitt 76-åriga liv. Fast jag borde kanske träna kroppen på något sätt? Men jag känner glädje och livskraft över att få vara den jag är, att inte behöva forma livet efter andras övertag, vanor och sätt att leva. Så tänker jag ofta numer.

Efter denna härliga dag slår jag mig ned vid datorn. Och plötsligen känns det som jag får en vass armbåge i magen. En god vän skriver att behovet av hjälp att få sminka sig inte lägre skall få ingå i de grundläggande behoven för personlig assistans. Jag känner plötsligt en enorm ilska. Det som upprör mig är nedmonteringen av assistansen, den successiva nedmonteringen i stort som smått, som nu pågår. Jag trodde faktiskt inte att en sådan nedmontering ingick i begreppet solidaritet och rättvisa.

Vart tar nu mina vanor vägen, de som formar mitt liv? Jag längtar verkligen inte längre efter att dansa, inte ens en onsdag. Jag önskar enbart att få behålla mina egna vanor i mitt varande, forma mina livsvillkor, leva mitt liv. Så vill jag fortsätta att åldras.

Birgitta Andersson är socionom och har inom funktionshinderrörelsen haft ledande förtroendeuppdrag under många år. Nu mest aktiv i FQ, Forum – Kvinnor och Funktionshinder.

***

En gång i månaden bjuds en gästbloggare in på PRO:s blogg ”Rakt på”. Gästbloggarna står för sina egna åsikter i bloggen, som ibland kan skilja sig från PRO:s ställningstagande.

1 comment on “Birgitta Andersson gästbloggar: Vart tar nu mina vanor vägen, de som formar mitt liv?

  1. Maria Carlsson

    Precis vad jag tycker och tänker. Vart är vi på väg?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: