Anhörigomsorg Vård och omsorg

På förekommen anledning: Ingen är ”skyldig” att vårda en nära anhörig

Lite då och då ringer det till mig på kansliet. För någon dag sedan fick jag samtal från en kvinna som undrade om det här med anhörigomsorg. Det var nämligen så att hon hade fått beskedet att hennes svårt demenssjuka man inte skulle få hemtjänst om inte hon skilde sig från honom.

Det påståendet stämmer inte. Och det gör mig förbannad. Att vara anhörig kan vara svårt nog, utan att samhällets stöd i form av äldreomsorg ska villkoras med ett uppbrott från ett kanske livslångt äktenskap. Jag vet inte hur vanligt det är med den här typen av okunskap, för jag väljer ändå att tolka det som okunskap, men ett tillfälle är nog för att motivera den här bloggen.

Som anhörigvårdare har man i formell mening inte några skyldigheter, däremot en hel del rättigheter som kan vara bra att känna till.

För det första ska anhörigvård alltid grundas på frivillighet. Det står bland annat att läsa i propositionen som ligger till grund för lagen om stöd till anhöriga, se sidan 12. Det faktum att man är gift med en person innebär inte ökat omsorgsansvar. Makar har ett visst ekonomiskt ansvar gentemot varandra, men det innebär inte en omvårdnadsplikt.

Så här står det i samma proposition om makars skyldigheter gentemot varandra:

Någon omvårdnadsplikt finns inte inskriven i äktenskapsbalken och varje make avgör själv i vilken omfattning hon eller han vill hjälpa till med personliga omvårdnadssysslor såsom personlig hygien, toalettbestyr och matning.

Biståndsbedömningen, som görs i samband med ansökan om äldreomsorg, ska utgå från den sökandes behov. Om personen är gift, sambo eller ensamstående ska inte ha betydelse för rätten att få äldreomsorg. Däremot behöver anhöriga få komma till tals i biståndsbedömningen om det exempelvis finns behov av avlastning i form av en korttidsplats.

I Sverige finns det heller inte, till skillnad från i många andra länder, några lagreglerade skyldigheter för vuxna barn att tillgodose föräldrars behov av vård och omsorg.

Kommunerna är däremot, enligt Socialtjänstlagen (SoL), 5 kap., 10 §, skyldiga att erbjuda stöd till personer som ger vård eller stöd till närstående som är långvarigt sjuka, äldre eller som har en funktionsnedsättning. Det stödet ska dessutom vara individanpassat, flexibelt och av god kvalitet.

Det viktigaste stödet till anhöriga är trots allt en välfungerande och generös vård och omsorg av god kvalitet. Det är oroande att anhörigomsorgen nu ökar i takt med att resurserna till äldreomsorgen minskar. Förutom att det är ett allvarligt hot mot kvaliteten i vården och omsorgen och underminerar det också frivilligheten i anhörigas insatser.

3 comments on “På förekommen anledning: Ingen är ”skyldig” att vårda en nära anhörig

  1. Ulla Wihlman

    Bra skrivet! Jag tror att okunskapen om frivilligheten i att vårda anhöriga är stor. När kommunerna i sin information endast skriver om stöd till anhöriga och inte om att anhörigvård är frivilligt är det ett oroande tecken. Därför skrev jag också en motion i PRO Sofia Södermalms namn till PRO:s kongress. PRO borde i alla sammanhang informera om detta liksom du nu har gjort i din blogg. Det är en bra början!

    Gilla

  2. Christian Kutzner

    De var väldigt tydligt. Jättebra.

    Gilla

  3. Karin thord

    Jättebra skrivet av dej. Dom har det tufft anhöriga och det dröjer länge innan dom får hjälp. Vårdcentralerna behöver bli bättre att uppmärksamma närvpatienten kommer dit. Vi måste kämpa för dom demenssjuka.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: